Blogg: Ingen triumf utan sårbarhet

Brené Brown är forskaren med specialiteten skam. Efter 28 miljoner nedladdningar av hennes Ted Talk i ämnet, blev hon ofta inbjuden att föreläsa om skam på de största amerikanska företagen. ”Men prata helst inte så mycket om skam”, bad de. ”Prata istället om förändring, innovation och kreativitet.” De hade missat själva poängen. Sårbarhet, alltså risk för skam, är själva fundamentet för kreativitet och innovation.

Kopplingen förklaras i Browns bok Daring Greatly. Titeln har hon lånat från Theodore Roosevelts berömda tal vid Sorbonne 1910, ”Citizenship in a Republic”, mer känd som ”The man in the arena”. Den mest berömda delen av talet går så här:

It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievment, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly…

Det handlar om modet att våga kasta sig ut i det okända, våga försöka – att vara sårbar. Ja, då riskerar vi visserligen att få stryk i arenan, men alternativet är att inte leva livet fullt ut. Att vänta tills man är perfekt eller osårbar finns nämligen inte, tror vi det slösar vi bara bort värdefull tid, missar möjligheter som inte kommer igen, kanske till och med offrar relationer. Sårbarhet är en katalysator för mod. Satsar man, kommer man ibland eller ofta att få kritik eller misslyckas. Men kanske också nå utöver det vanliga.

Även om boken till största delen handlar om oss på individnivå, finns också lärdomar att dra från Brené Browns forskning av hur olika företagskulturer hanterar sårbarhet. Många av de amerikanska exemplen i boken känns långt från vår svenska ledarskapsstil. Jag känner inte till en enda organisation i Sverige som har två listor på sin anslagstavla, en med rubriken Winners och en med Losers – med medarbetarnas namn under, rankade efter prestation. Systematiskt skambeläggande är tack och lov inte så vanligt i svensk ledarskapskultur.

Däremot tror jag att svensk organisationskultur har mycket att vinna på att bli lite modigare, att våga presentera de galna idéerna, ställa de knasiga frågorna, komma med de oväntade förslagen. Därför att utan risk och utan sårbarhet hämmas också kreativitet och innovation. För att det ska vara möjligt krävs en organisationskultur där det är tillåtet att göra bort sig, till och med misslyckas ibland. Där individerna respekteras och värderas högt, där empati premieras, där medarbetarna förväntas ta ansvar och göra sitt bästa och kontrollen därför inte överdrivs.

Nästa gång jag utmanar mig själv – privat eller på jobbet – och det inte går så bra, kommer jag att säga till mig själv som en av Browns intervjupersoner: I was daring greatly, dude!

/Johanna Ahlmark

Publicerat måndag 6 mars 2017